thoughtsofavolunteer

Jag vet att jag har varit dålig på uppdatering, och jag är ledsen för det. Det har heller inte blivit lika mycket bilder som kanske utlovat, men that's life. Jag har för mycket att göra om dagarna, och är dessutom sjuk, vilket inte känns sådär jättekul inför en lång och stor resa.

Helgen som var så var jag hemma och sa hejdå till mina allra närmsta. Dety var lite jobbigt måste jag säga. Lite jobbigare än förra gången faktist, men men 4 månader går fort. Allra jobbigast är det ju givetvis att vara ifrån mamma (min andra halva) haha.

Det kanske låter konstigt för er läsare när man säger att saker och ting är jobbigt? Ni kanske tänker vadå?? hon ska ju ut och resa? haha. Och givetvis överväger det roliga tusen gånger om. Men såhär precis innan man kommit iväg, så tycker iallafall jag många saker och ting känns jobbigt. Allt är inte packat, tusen frågor cirkulerar kring i huvudet. Speciellt om våra visum, då det ofta kan bli strul med dom osv. Det har jag ju erfarenhet av sen sist. Och inte nog med att jag helst vill få väskornba packade idag så måste jag även försöka hinna tvätta en tvätt, och sen så har jag 50 swahili glosor som det känns som att jag knappt kan tills imorn, meeeeeeen meeeeeen haha. Alla är vi tillåtna att beklaga oss över våra små I-lands problem ibland. Hursomhelst så känns det mest som att mitt huvud och jag är för stressat för att skriva något intressant och roligt, sorry.

Men nog med martyr snacket nu ;)....... Utan över till de roliga:D. Kan inte fatta att jag i övermorgon kommer att sitta på ett plan påväg emot Tanzania. Bara 9 månader efter min förra resa, inte ens ett år har gått och jag är 21 år gammal, och pluggar nu ett afrikanskt språk, och har redan hunnit med volontär arbete och nu en studie resa. Jag tackar gud för att han låtit dessa chanser landa i mina händer, och jag tänker försöka göra det allra bästa utav det precis som sist.

Idag och i Måndags har vi haft en man här (Tanzan), som heter Richard. Han är ifrån Dar es salaam och pluggar här i Sverige. Han har varit lite som en gästföreläsare och gästlärare istället för Helen i Swahilin nu dessa dagar. Det hjälpte oss mycket och vi har nu ännu mer i bagaget med oss. Kommer kännas kul att kunna prata ännu mer med Vicky, Melki, Sarah och Tonny på swahili denna gång.

Om jag ska vara helt ärlig, så känns det lite som att detta kan bli mitt sista blogg inlägg här i Sverige, kanske inte världens mest djupa och roligt att läsa inlägg,. men det är såhär tankarna känns och ser ut nu......stress stress. Jag avundas de andra lite, som är spända inför de okändsa, de vet exakt ej vad som väntar, allt är nytt liksom. Men på ett sätt tycker jag också det är skönt att det äör min andra gång, jag vet redan hur många saker och ting fungerar. Men jag har en tendens att inte tro så mycket på mig själv, och tycka att jag är sämre än vad jag är, vilket jag MÅSTE försöka sluta med. Men det känns lite oroligt ifall alla kommer förlita sig på att jag kan de mesta, för de kan jag ju verkligen inte. Visst jag kanske vet lite mer, men man kan också alltid lära sig mer. Och vi ska ju ej till samma ställe. Men iochförsig kommer vi landa i Moshi, vilket är MY HOME IN TANZANIA. Det kommer alltid ligga mig närmast hjärtat. Och jag hoppas innerligt att Helen låter mig åka och hälsa på Vicky redan på Lördag när vi kommer fram till Moshi. Det beror väll lite på vad lärarna bestämt och planerat ihop vad vi ska göra. Men jag håller tummarna. Nu är jag alldeles för stressad och uppspelt för att sitta här. Jag måste tillbaka till stugan för att packa, och för att se om jag kan sam-tvätta med någon, och sen ska jag lägga mig och plugga och ringa hundra samtal hem till dom jag älskar :D

Saknar mina flätor!!! Snart syns jag i dom igen hopefully!!!

KWA HERI!!!

BLESS<3