Mycket känslor och mycket saknad!
Hej igen :)
Jag lovade ännu en uppdatering, så nu får ni den:).
Ja....vad ska man säga och vart ska man börja? Jag har sagt det många gånger förut, och jag säger det nu igen, jag skulle kunna skriva en hel bok, tom kanske tusen böcker, om allt jag fick uppleva, under mina 3 månader som volontär.
En volontärresa är väldigt speciell. Jag minns hur jag läste igenom mitt material jag fick utav volontärresor innan jag åkte. Det stod en massa om olika faser man skulle gå igenom,k vanliga kulturkrockar osv.
Jag ska erkänna en liten klishe, men ingenting blev som jag hade tänkt mig. Man målar ofta upp precis hur resan ska bli, iallafall är jag bra på att göra sånt, gör inte det. Resan blir ändå alltid TUSEN gånger bättre. Man ska inte måla upp för mycket bilder hit och dit, det fick jag framförallt lära mig i Afrika, HAKUNA MATATA, betyder inga bekymmer. Många av er känner säkert igen de två orden ifrån Lejonkungen?, det är nämligen swahili, (språket man talar i Tanzania, Kenya och lite i resten utav öst afrika), men det är inte bara ord, utan mer utav en livsstil i Afrika. Man tar det lungt, tar dagen som det kommer, man lever dag för dag och det är no stress. Ni som har varit i tex Tanzania eller i något annat afrikanskt land vet vad jag menar. Attityden till livet är
SÅ ANNORLUNDA där. För mig med en väldigt stressad personlighet, och som alltid levt tillsammans med stressade personer vad det väldigt skönt och precis vad jag behövde. Så mycket tid som jag bara ägnade till att gå promenader och se mig omkring, så mycket tid jag ägnade mig åt två utav mina största intressen:Läsa och skriva, så mycket tid jag spenderade med att bara njuta, men mest utav allt, så mycket tid jag spenderade på att SKRATTA!
Jag vet inte hur många gånger jag skrattade så jag nästan grät, både hemma med vår underbara familj, och på jobbet med Sarah och Melkie och alla våra underbara barn. Eller bara när man tex gick över till Sia och handlade lite tvättmedel eller läsk.
Varje morgon jag och Malin promenerade till jobbet och hon ropade:
- Jambo rafiki
till oss. Alla grannbarnen som kom springande emot oss så fort de fick chansen.
Jag kände mig så glad, så lycklig och så levande, men framför allt kände jag mig BEHÖVD, det var så skönt att slippa all materiell stress som råder i Europa. All onödig utseendefixering, lyx , falska människor, ja you name it. Istället kändes det som att man varje dag gjorde nytta, och att man varje dag inte bara gav och gav som man ofta gör här hemma. Folk kör över en hit och dit. I afrika ger man, sen får man så mycket mer tillbaka. Alla hjälps åt, och de spelar ingen roll hur lite du har. Det gör mig tårögd att tänka på hur annorlunda mitt liv här hemma är, till skillnad ifrån livet jag levde i Moshi.
När jag precis kom hem hade jag en viss tendens att jämföra precis ALLT me Tanzania, vilket jag gör på sätt och vis nu också, men när jag kom hem var jag ofta ledsen, och kunde bara tänka på alla barnen där. Jämförde priser och tänlte för mig själv när jag handlade tex min största last som cola, att oj colan va så mycket billigare där, och typ den här colan kunde räckt till si och så.
Samma sak på mellandagsrean när jag fynda några koftor, då tänkte jag, att varför köper jag egentligen dom här, och så skämdes jag för att jag insåg att jag är mer västerländskt skadad än vad jag trodde. Men efter ett atg så har jag ju sakta men säkert återgått till mitt gamla liv, och NU har jag insett......att jag faktist INTE lever likadant, thank god!
För det första så sponsrar jag och malin Armstrongs skolgång, vilket är de största någon gjort för honom och hans familj, och han kommer att vara så tacksam i framtiden när han inser hur¨mycket det betydit för honom och hans familj.
Jag har gjort någonting många i min ålder aldrig skulle våga, faktist. visst många åker iväg och pluggar, eller luffar i Thailand och ligger på stränder och solar, eller drar iväg på ett au pair år (inget fel med det ), men det är inte många som tar modet till sig att ställa sig själv frågan? Vågar jag föändra mitt liv? åtminstonde försöka? vågar jag hjälpa de som verkligen behöver hjälp? vågar jag åka till ett U land utan speciellt mycket att förvänta mig? Ja det är mycket jag faktist är riktigt stolt över. Jag har växt något så otroligt, och jag har nu fler mål i livet. Ett utav dom målen är såklart att åka tillbaka, och det blir förmodligen redan i år. Till November eller December. Jag vill gärna då volontärarbeta igen, men tänker då sköta allting själv väl på plats, nu när jag har många kontakter och en familj att bo hos.
Allt här i livet handlar om kontakter, så alla ni som funderar på att åka iväg och resa, vad det än är ni vill göra , TVEKA INTE!
Det jag skriver kanske mest känns som upprepningar eller svammel, men det är liksom svårt att skriva det på ett speciellt sätt. Det känns bättre att bara go with the flow, bara låta fingrarna flyga fram fritt över tangenterna.
Men det jag verkligen kan säga är att jag kom tillbaka till verkligheten här i Sverige fort. Jag var sjuk, och rätt som det var så var det jul, och alla var stressade, men jag levde i min lilla hakuna matata värld och försökte lugna ner mina nära och kära. Men efter ett tag insåg jag att de inte var någon mening, för de har inte vart i afrika och upplevt det jag upplevt. Tråkigt men sant, så efter ett tag kom man ju själv såklart tillbaka till sin verklighet här hemma. Bland annat därför mina utlovade uppdateringar här i bloggen blev försenade.
Och inte bara de, jag var tvungen att söka jobb på direkten, jag var trött på att gå runt arbetslös och känna mig som en loser hemma i Eskilstuna, och jag verkligen atckar mig själv för att jag låg i och gjorde det. Sökte jobb efter jobb, och nu har jag fått ett tim vikariat på en skola/fritids här i min hemstad. Jag har jobbat där i ungefär en månad nu tror jag? eller omd et är lite mer eller mindre?, skönt känns det iallafall. Att ha rutiner är det bästa, och sen att jag tjänar mina egna pengar igen. Jag har även öppnat ett sparkonto där jag lägger undan pengar till min nästa Tanzania resa varje månad, vilket känns underbart.
Det känns som att jag är på god väg emot något.
En sak jag inte kan dölja, är min saknad efter Afrika, min saknad efter Tanzania, min saknad efter Moshi, min saknad efter mina familjer där nere. Visst jag mailar, pratar på Facebook/skype, sms osv, men man kan inte låta bli att hela tiden tänka på dem. Och sen alla barnen, det är ju skillnad med dom. Man vet inte om det var sista gången man fick krama dom? sista gången man fick se dom? sånna saker känns tufft och jobbigt.
Dock gav vi ju dom alla varsitt kort där vi på baksidan skrev våra mail adresser och att de gärna skulle höra av sig i framtiden, vilket jag självklart hoppas att några av dem gör. det hade varit så häftigt.
Jag saknar också miljön, och området Soweto där vi bodde. Jag saknar lukten av brända soppor, och allt damm. Kanske låter jätte knäppt, men jag saknar faktist det. Jag saknar den röda och bruna jorden, och jag saknar allla mysiga små butiker. All vacker musik, och alla små pubar med Reggae,
Jag saknar vår favoritbar koolbar, och klubben La liga dit vi brukade åka och dansa. Ja listan kan göras lång, men jag tänker inte sitta och deppa ner mig för mycket, för jag har ärt mig hur dyrbar tid är i Tanzania, och jag tänker försöka leva lungt och avslappnat här i Sverige, och se framot eftersom jag vet att det här ej var sista gången jag satte min fot på Tanzanias mark.
Det känns som att det är mycket som snurrar runt i mitt huvud nu, och attd et är så mycket jag fill nå nerskrivet, men känner att det jag nu skrivit får räcka för en tid framöver. Då och då kommer nog mycket speciella tankar kring min resa dyka upp i huvudet, och då kommer jag att sätta mig och skriva här, men fram tills dess får ni vänta och se vilka roliga bilder jag lägger upp nu i de gamla inläggen som saknar bilder. Får se om jag börjar med det redan ikväll, eller om jag väljer att ligga och dega framför tv:n istället, med tanke på att det kommer att ta tid, och jag kommer förmodligen jobba imorgon.
Men förutom bilderna så tänkte jag faktist göra ett eget litet inlägg till alla barnen på Shining star, så ni får e n chans att få se precis varenda en av dem :) sen skriva ett litet stycke om var och en:), bra ide va? eller vad tycker nI? kommentera mer än gärna. Inlägget om barnen dyker som sagt upp i veckan och likaså lite bilder här nu vart efter, ni får skrolla er bakåt i tiden utav min resa.
Sen så vill jag försöka lägga ut lite filmer också, men tyvärr har ljudet hamnat före i alla filmer :S vilket är lite tråkigt, verkar inte gå och fixa heller, men någon film framöver kan jag nog lova er:)
Har ju så så många underbara, men de blir verkligen inte lika kul när ljudet liksom ligger ett snäpp före, och jag som krigade sådant me mitt filmande hahaha (Malin vet;).
Här kommer lite vackra bilder jag googlade fram :)
BLESS<3
Jag lovade ännu en uppdatering, så nu får ni den:).
Ja....vad ska man säga och vart ska man börja? Jag har sagt det många gånger förut, och jag säger det nu igen, jag skulle kunna skriva en hel bok, tom kanske tusen böcker, om allt jag fick uppleva, under mina 3 månader som volontär.
En volontärresa är väldigt speciell. Jag minns hur jag läste igenom mitt material jag fick utav volontärresor innan jag åkte. Det stod en massa om olika faser man skulle gå igenom,k vanliga kulturkrockar osv.
Jag ska erkänna en liten klishe, men ingenting blev som jag hade tänkt mig. Man målar ofta upp precis hur resan ska bli, iallafall är jag bra på att göra sånt, gör inte det. Resan blir ändå alltid TUSEN gånger bättre. Man ska inte måla upp för mycket bilder hit och dit, det fick jag framförallt lära mig i Afrika, HAKUNA MATATA, betyder inga bekymmer. Många av er känner säkert igen de två orden ifrån Lejonkungen?, det är nämligen swahili, (språket man talar i Tanzania, Kenya och lite i resten utav öst afrika), men det är inte bara ord, utan mer utav en livsstil i Afrika. Man tar det lungt, tar dagen som det kommer, man lever dag för dag och det är no stress. Ni som har varit i tex Tanzania eller i något annat afrikanskt land vet vad jag menar. Attityden till livet är
SÅ ANNORLUNDA där. För mig med en väldigt stressad personlighet, och som alltid levt tillsammans med stressade personer vad det väldigt skönt och precis vad jag behövde. Så mycket tid som jag bara ägnade till att gå promenader och se mig omkring, så mycket tid jag ägnade mig åt två utav mina största intressen:Läsa och skriva, så mycket tid jag spenderade med att bara njuta, men mest utav allt, så mycket tid jag spenderade på att SKRATTA!
Jag vet inte hur många gånger jag skrattade så jag nästan grät, både hemma med vår underbara familj, och på jobbet med Sarah och Melkie och alla våra underbara barn. Eller bara när man tex gick över till Sia och handlade lite tvättmedel eller läsk.
Varje morgon jag och Malin promenerade till jobbet och hon ropade:
- Jambo rafiki
till oss. Alla grannbarnen som kom springande emot oss så fort de fick chansen.
Jag kände mig så glad, så lycklig och så levande, men framför allt kände jag mig BEHÖVD, det var så skönt att slippa all materiell stress som råder i Europa. All onödig utseendefixering, lyx , falska människor, ja you name it. Istället kändes det som att man varje dag gjorde nytta, och att man varje dag inte bara gav och gav som man ofta gör här hemma. Folk kör över en hit och dit. I afrika ger man, sen får man så mycket mer tillbaka. Alla hjälps åt, och de spelar ingen roll hur lite du har. Det gör mig tårögd att tänka på hur annorlunda mitt liv här hemma är, till skillnad ifrån livet jag levde i Moshi.
När jag precis kom hem hade jag en viss tendens att jämföra precis ALLT me Tanzania, vilket jag gör på sätt och vis nu också, men när jag kom hem var jag ofta ledsen, och kunde bara tänka på alla barnen där. Jämförde priser och tänlte för mig själv när jag handlade tex min största last som cola, att oj colan va så mycket billigare där, och typ den här colan kunde räckt till si och så.
Samma sak på mellandagsrean när jag fynda några koftor, då tänkte jag, att varför köper jag egentligen dom här, och så skämdes jag för att jag insåg att jag är mer västerländskt skadad än vad jag trodde. Men efter ett atg så har jag ju sakta men säkert återgått till mitt gamla liv, och NU har jag insett......att jag faktist INTE lever likadant, thank god!
För det första så sponsrar jag och malin Armstrongs skolgång, vilket är de största någon gjort för honom och hans familj, och han kommer att vara så tacksam i framtiden när han inser hur¨mycket det betydit för honom och hans familj.
Jag har gjort någonting många i min ålder aldrig skulle våga, faktist. visst många åker iväg och pluggar, eller luffar i Thailand och ligger på stränder och solar, eller drar iväg på ett au pair år (inget fel med det ), men det är inte många som tar modet till sig att ställa sig själv frågan? Vågar jag föändra mitt liv? åtminstonde försöka? vågar jag hjälpa de som verkligen behöver hjälp? vågar jag åka till ett U land utan speciellt mycket att förvänta mig? Ja det är mycket jag faktist är riktigt stolt över. Jag har växt något så otroligt, och jag har nu fler mål i livet. Ett utav dom målen är såklart att åka tillbaka, och det blir förmodligen redan i år. Till November eller December. Jag vill gärna då volontärarbeta igen, men tänker då sköta allting själv väl på plats, nu när jag har många kontakter och en familj att bo hos.
Allt här i livet handlar om kontakter, så alla ni som funderar på att åka iväg och resa, vad det än är ni vill göra , TVEKA INTE!
Det jag skriver kanske mest känns som upprepningar eller svammel, men det är liksom svårt att skriva det på ett speciellt sätt. Det känns bättre att bara go with the flow, bara låta fingrarna flyga fram fritt över tangenterna.
Men det jag verkligen kan säga är att jag kom tillbaka till verkligheten här i Sverige fort. Jag var sjuk, och rätt som det var så var det jul, och alla var stressade, men jag levde i min lilla hakuna matata värld och försökte lugna ner mina nära och kära. Men efter ett tag insåg jag att de inte var någon mening, för de har inte vart i afrika och upplevt det jag upplevt. Tråkigt men sant, så efter ett tag kom man ju själv såklart tillbaka till sin verklighet här hemma. Bland annat därför mina utlovade uppdateringar här i bloggen blev försenade.
Och inte bara de, jag var tvungen att söka jobb på direkten, jag var trött på att gå runt arbetslös och känna mig som en loser hemma i Eskilstuna, och jag verkligen atckar mig själv för att jag låg i och gjorde det. Sökte jobb efter jobb, och nu har jag fått ett tim vikariat på en skola/fritids här i min hemstad. Jag har jobbat där i ungefär en månad nu tror jag? eller omd et är lite mer eller mindre?, skönt känns det iallafall. Att ha rutiner är det bästa, och sen att jag tjänar mina egna pengar igen. Jag har även öppnat ett sparkonto där jag lägger undan pengar till min nästa Tanzania resa varje månad, vilket känns underbart.
Det känns som att jag är på god väg emot något.
En sak jag inte kan dölja, är min saknad efter Afrika, min saknad efter Tanzania, min saknad efter Moshi, min saknad efter mina familjer där nere. Visst jag mailar, pratar på Facebook/skype, sms osv, men man kan inte låta bli att hela tiden tänka på dem. Och sen alla barnen, det är ju skillnad med dom. Man vet inte om det var sista gången man fick krama dom? sista gången man fick se dom? sånna saker känns tufft och jobbigt.
Dock gav vi ju dom alla varsitt kort där vi på baksidan skrev våra mail adresser och att de gärna skulle höra av sig i framtiden, vilket jag självklart hoppas att några av dem gör. det hade varit så häftigt.
Jag saknar också miljön, och området Soweto där vi bodde. Jag saknar lukten av brända soppor, och allt damm. Kanske låter jätte knäppt, men jag saknar faktist det. Jag saknar den röda och bruna jorden, och jag saknar allla mysiga små butiker. All vacker musik, och alla små pubar med Reggae,
Jag saknar vår favoritbar koolbar, och klubben La liga dit vi brukade åka och dansa. Ja listan kan göras lång, men jag tänker inte sitta och deppa ner mig för mycket, för jag har ärt mig hur dyrbar tid är i Tanzania, och jag tänker försöka leva lungt och avslappnat här i Sverige, och se framot eftersom jag vet att det här ej var sista gången jag satte min fot på Tanzanias mark.
Det känns som att det är mycket som snurrar runt i mitt huvud nu, och attd et är så mycket jag fill nå nerskrivet, men känner att det jag nu skrivit får räcka för en tid framöver. Då och då kommer nog mycket speciella tankar kring min resa dyka upp i huvudet, och då kommer jag att sätta mig och skriva här, men fram tills dess får ni vänta och se vilka roliga bilder jag lägger upp nu i de gamla inläggen som saknar bilder. Får se om jag börjar med det redan ikväll, eller om jag väljer att ligga och dega framför tv:n istället, med tanke på att det kommer att ta tid, och jag kommer förmodligen jobba imorgon.
Men förutom bilderna så tänkte jag faktist göra ett eget litet inlägg till alla barnen på Shining star, så ni får e n chans att få se precis varenda en av dem :) sen skriva ett litet stycke om var och en:), bra ide va? eller vad tycker nI? kommentera mer än gärna. Inlägget om barnen dyker som sagt upp i veckan och likaså lite bilder här nu vart efter, ni får skrolla er bakåt i tiden utav min resa.
Sen så vill jag försöka lägga ut lite filmer också, men tyvärr har ljudet hamnat före i alla filmer :S vilket är lite tråkigt, verkar inte gå och fixa heller, men någon film framöver kan jag nog lova er:)
Har ju så så många underbara, men de blir verkligen inte lika kul när ljudet liksom ligger ett snäpp före, och jag som krigade sådant me mitt filmande hahaha (Malin vet;).
Här kommer lite vackra bilder jag googlade fram :)
BLESS<3
Kommentarer
Postat av: Camilla
Hej!
Jag råkade komma in på din blogg av en slump, men jag läste att du hade varit i Tanzania som en volontär. Det har jag också varit. Jag åkte första gången vintern 2010 och åkte tillbaka 6 månader senare och stannade tills i början av detta året. Vilket underbart land. Jag älskar verkligen Tanzania. Man får sig en riktigt tankeställare på skillnanden mellan Sverige och Tanzania.
Roligt att läsa, för det gör en verkligen påmind om hur det är.
:]
Hur är Moshi? Jag var i Arusha.
Trackback
