thoughtsofavolunteer

Hej:)

Valde att ta tva timmar pa internet idag, eftersom att jag kommer att behova skriva av mig.
Igar var namligen en mycket kanslosam dag for mig och Malin. Vi akte tillsammans med Melki och Sarah + deras barn till Melkis familje by. Det ar lite svart att forklara for er hur det fungerar har med byar och sa vidare. Men alla manniskor som ursprungligen kommer ifran Moshi, kommer ifran borjan alltid ifran en av byarna utanfor stan. Alla tillhor stammen Chagga, men det finns olika byar, och alla har sina egna chagga sprak och dialekter. Igar besokte vi Kimbosho, vilket ar en av de fattigaste byarna har i Moshi. Vi fick traffa Melkis mamma, och medlemmar ifran hans familj, broder, svagerskor, barn ochsavidare. Byn var valdigt vacker, inte lika vacker som Marangu, men det fanns manga fina grona omraden, och Melki berattade allt ifran byns historia, om olika platser i byn till byns lokala seder som de utfort i arhundraden.
Barnen vi jobbar med pa skolan shining star ar fattiga. Visst de kanske inte har trasiga klader och bor pa gatan, som manga av de andra foraldrarlosa  barnen man ser. Men manga av dom har forlorat sina foraldrar, och lever med tex bara sin sjuka mormor osv. En sak som ar bra, ar att klader har i Moshi gar att inforskaffa billigt till barnen, och de finns manga manniskor i omradet som har de battre stallt som garna staller upp och hjalper till, for det mesta volontarer. Men en sak som ar valdans dyrt har i Moshi, och i Afrika generellt ar mat. Nastan allt de har i sina supermarkets ar ju importerat, och nar man ar inne i affarerna ser man mest rika afrikaner eller araber/mzungos. De flesta har lever pa bonor, bananer och majsgrot. Och barnens skolmat bestar utav porridge eller te om det ar lite lyx nagon gang.
Nar jag forst kom hit ville jag jobba pa barnhem. Men nar vi kom fram fick vi reda pa att vi da helst skulle behova arbeta i Arusha ( de flesta afrikaner ar inte lika valorganiserade nar de galler planering som oss europer), jag och Malin var installda pa att arbeta i Moshi, och sa att sa lange vi fick arbeta med barn sa ar viu nojda. Vi besokte da flera skolor, och bestamde oss for Melki och Sarah och Shining star, eftersom vi tycker att det de gor for barnen har i omradet Soweto dar vi bor ar fantastiskt.
Hursomhelst tillbaka till byn och det vi fick uppleva. Vi fick verkligen nu se "THE REAL AFRICA". Manniskorna i Kimbosho lever valdigt primitivt, och manga av dem har aldrig tidigare sett en Mzungu (vit manniska).
Alla bar trasiga klader, och tittade pa oss bade med sorg och med gladje. Nar vi tog fram kameran var manga av barnen radda men efter ett tag valdigt nyfikna. Jag ahr aldrig sett sa smutsiga barn i hela mitt liv. De gjorde ont i mitt hjarta over att behova se manniskor och speciellt barn leva sa. Inga skor, trasiga klader, och huden syntes inte ens pga av all damm och smuts.
Ett barn gjorde ett speciellt intryck pa mig. Hon log at mig hela tiden och ville halla mig i handen. Det galler att vara stark ofta har i Africa, nar just barnen kommer springandes och vill hoppa upp i ens hand och fragar etfer mat eller godis. I borjan av min vistelse fick jag verkligen svalja tararna, men pa sistonde har de blivit battra, fram tills igar, da det var valdigt tufft. Med respekt for Melki sa vill jag inte lagga ut for manga bilder pa hans familj har i bloggen, utan de visar jag bara for mina narmsta hemma.



En bild dar Melki larvade sig och sa att Fiona skulle se ut som en muslim:) Sa fin bild!



Vi stannade pa vagen har i Soweto och besokte gravplatsen dar manga tappra krigare ligger begravda.



En riktigt vacker plats!



Och som ni ser har......MALIN HAR GJORT DET! Hon har kort bil i Tanzania trafiken, och hon klarade av det galant med Melki vid sin sida, ar sa stolt!



Caitlin @ the bush!



Barn!



Mat!



Ett fint Chagga hus, byggt utav lera, avforing, pinnar och torkade blad!



Vi tog en fikapaus pavag utifran byn. Kyrkan ni ser pa bilden ar Tanzanias aldsta och forstbyggda kyrka, och vi valde att ah varan picknick framfor den:)





Varan underbar Fiona som larde sig ett nytt ord igar tack vare Malin, dada vilket betyder syster. Hon alskar verkligen oss, och de finns ingen gladare bebis:)



Hakuna Matata:) Inga bekymmer pa Svenska!

Och nu over till de som jag verkligen kande att jag behovde skriva av mig om.
Efter att vi hade besokt Kimbosho, och haft varan fikapaus, sa begav vi oss tillbaka emot Moshi town. Fran ingenstans fick Melki en ide. Han fragade om vi ahde besokt nagot sjukhus sen vi kommit. Vi svarade nej, eftersom vi inte trodde man fick besoka sjukhusen utan att ha nagon anledning att vara dar. Melki sa att de brukar lata vita manniskor fa besoka, men oftast bara om de var lakare hemma i sitt land osv, annars maste man vanta som alla andar. Men han sa att aven volontarer brukar fa titta in. Vi stannade viud sjukhuset Kcmc
(kilimanjaro christian medical center), och vi fick komma in.
Jag lovar att jag aldrig nagonsin i hela mitt liv trodde jag skulle fa vara med om nagot sadant. Det har var ett fint, bra och privat sjukhus, men anda sa smutsigt. Om man jamfor med sjukhusen vi har i Sverige. De var inte speciellt organiserat, och de lag sjuka manniskor i sangar bundna till drop eller liknande OVERALLT! Flera sjuka manniskor borjade prtata med oss, och det enda vi kunde saga var pole (jag beklagar). En man med bara ett ben som var riktigt gammal borjade prata med Melki, och vi var nara tarar. Men de gallde att svalja. Vi gick in och halsade pa nagra gravida kvinnor, och pa de som hade fatt komplikationer i och med sin forlossning. Vi traffade en kvinna och hennes en dag gammla bebis. Kvinnorna blev glada nar jag och Malin motte deras blickar, och pratade lite swahili med dom. De sa tack och jag vet att de uppskattade att vi tog oss tiden att halsa pa dom.
Det som berorde mig allra mest, var att se barnen. Vi var inne pa avdelningen bade for Hiv/aids smittade/sjuka och for Malaria smittade. Ett barn som lag och sov var lika smal som en tradgren, hans mamma satt vid sangen och vakade over honom. jag horde hur hon sa nagot pa Swahili till Melki, och sedan malaria. Flera stycken fragade Melki om vi var doktorer eftersom vi var vita och bad om hjalp. Mitt hjarta gjorde sa ont. Och varst blev det nar en sjuk liten flicka eller om det var en pojke, som lag alldeles svag i en sang och tittade pa oss, jag och Malin sa Pole och log, hon sa Asante, med den pipigaste rosten, och jag bara kande, TA MIG! varfor ska dessa sma barn behova lida, nar de finns andra manniskor varlden over som vill forstora sina liv. En mamma som satt med sin smala och sjuka smittade son tittade pa oss med livlosa ogon, och jag sa att jag beklagade, jag vinkade till sonen och han forsokte lyfta sin hand, men mamman fick lyfta den, da kom tarar, jag vande mig om snabbt sa ingen skulle se. Efter ett atg vill Malin och jag ga, och vi tackade Melki for att han tog sin tid att fixa detta besok at oss. Jag kommer aldrig glomma dessa ansikten. Och tack vare den upplevelsen vet jag VARFOR jag gor det har, och varfor jag kommer att fortsatta att uppfylla min drom, att jobba for barnens rattigheter har i Afrika!

Gud, det blev lite tarogd medans jag skrev detta och eftersom det ar folk har orkar jag inte fortsatta, men jag hoppas ni alla dar hemma har det bra:) For det har jag!

BLESS<3