Mycket känslor och mycket saknad!
Hej igen :)
Jag lovade ännu en uppdatering, så nu får ni den:).
Ja....vad ska man säga och vart ska man börja? Jag har sagt det många gånger förut, och jag säger det nu igen, jag skulle kunna skriva en hel bok, tom kanske tusen böcker, om allt jag fick uppleva, under mina 3 månader som volontär.
En volontärresa är väldigt speciell. Jag minns hur jag läste igenom mitt material jag fick utav volontärresor innan jag åkte. Det stod en massa om olika faser man skulle gå igenom,k vanliga kulturkrockar osv.
Jag ska erkänna en liten klishe, men ingenting blev som jag hade tänkt mig. Man målar ofta upp precis hur resan ska bli, iallafall är jag bra på att göra sånt, gör inte det. Resan blir ändå alltid TUSEN gånger bättre. Man ska inte måla upp för mycket bilder hit och dit, det fick jag framförallt lära mig i Afrika, HAKUNA MATATA, betyder inga bekymmer. Många av er känner säkert igen de två orden ifrån Lejonkungen?, det är nämligen swahili, (språket man talar i Tanzania, Kenya och lite i resten utav öst afrika), men det är inte bara ord, utan mer utav en livsstil i Afrika. Man tar det lungt, tar dagen som det kommer, man lever dag för dag och det är no stress. Ni som har varit i tex Tanzania eller i något annat afrikanskt land vet vad jag menar. Attityden till livet är
SÅ ANNORLUNDA där. För mig med en väldigt stressad personlighet, och som alltid levt tillsammans med stressade personer vad det väldigt skönt och precis vad jag behövde. Så mycket tid som jag bara ägnade till att gå promenader och se mig omkring, så mycket tid jag ägnade mig åt två utav mina största intressen:Läsa och skriva, så mycket tid jag spenderade med att bara njuta, men mest utav allt, så mycket tid jag spenderade på att SKRATTA!
Jag vet inte hur många gånger jag skrattade så jag nästan grät, både hemma med vår underbara familj, och på jobbet med Sarah och Melkie och alla våra underbara barn. Eller bara när man tex gick över till Sia och handlade lite tvättmedel eller läsk.
Varje morgon jag och Malin promenerade till jobbet och hon ropade:
- Jambo rafiki
till oss. Alla grannbarnen som kom springande emot oss så fort de fick chansen.
Jag kände mig så glad, så lycklig och så levande, men framför allt kände jag mig BEHÖVD, det var så skönt att slippa all materiell stress som råder i Europa. All onödig utseendefixering, lyx , falska människor, ja you name it. Istället kändes det som att man varje dag gjorde nytta, och att man varje dag inte bara gav och gav som man ofta gör här hemma. Folk kör över en hit och dit. I afrika ger man, sen får man så mycket mer tillbaka. Alla hjälps åt, och de spelar ingen roll hur lite du har. Det gör mig tårögd att tänka på hur annorlunda mitt liv här hemma är, till skillnad ifrån livet jag levde i Moshi.
När jag precis kom hem hade jag en viss tendens att jämföra precis ALLT me Tanzania, vilket jag gör på sätt och vis nu också, men när jag kom hem var jag ofta ledsen, och kunde bara tänka på alla barnen där. Jämförde priser och tänlte för mig själv när jag handlade tex min största last som cola, att oj colan va så mycket billigare där, och typ den här colan kunde räckt till si och så.
Samma sak på mellandagsrean när jag fynda några koftor, då tänkte jag, att varför köper jag egentligen dom här, och så skämdes jag för att jag insåg att jag är mer västerländskt skadad än vad jag trodde. Men efter ett atg så har jag ju sakta men säkert återgått till mitt gamla liv, och NU har jag insett......att jag faktist INTE lever likadant, thank god!
För det första så sponsrar jag och malin Armstrongs skolgång, vilket är de största någon gjort för honom och hans familj, och han kommer att vara så tacksam i framtiden när han inser hur¨mycket det betydit för honom och hans familj.
Jag har gjort någonting många i min ålder aldrig skulle våga, faktist. visst många åker iväg och pluggar, eller luffar i Thailand och ligger på stränder och solar, eller drar iväg på ett au pair år (inget fel med det ), men det är inte många som tar modet till sig att ställa sig själv frågan? Vågar jag föändra mitt liv? åtminstonde försöka? vågar jag hjälpa de som verkligen behöver hjälp? vågar jag åka till ett U land utan speciellt mycket att förvänta mig? Ja det är mycket jag faktist är riktigt stolt över. Jag har växt något så otroligt, och jag har nu fler mål i livet. Ett utav dom målen är såklart att åka tillbaka, och det blir förmodligen redan i år. Till November eller December. Jag vill gärna då volontärarbeta igen, men tänker då sköta allting själv väl på plats, nu när jag har många kontakter och en familj att bo hos.
Allt här i livet handlar om kontakter, så alla ni som funderar på att åka iväg och resa, vad det än är ni vill göra , TVEKA INTE!
Det jag skriver kanske mest känns som upprepningar eller svammel, men det är liksom svårt att skriva det på ett speciellt sätt. Det känns bättre att bara go with the flow, bara låta fingrarna flyga fram fritt över tangenterna.
Men det jag verkligen kan säga är att jag kom tillbaka till verkligheten här i Sverige fort. Jag var sjuk, och rätt som det var så var det jul, och alla var stressade, men jag levde i min lilla hakuna matata värld och försökte lugna ner mina nära och kära. Men efter ett tag insåg jag att de inte var någon mening, för de har inte vart i afrika och upplevt det jag upplevt. Tråkigt men sant, så efter ett tag kom man ju själv såklart tillbaka till sin verklighet här hemma. Bland annat därför mina utlovade uppdateringar här i bloggen blev försenade.
Och inte bara de, jag var tvungen att söka jobb på direkten, jag var trött på att gå runt arbetslös och känna mig som en loser hemma i Eskilstuna, och jag verkligen atckar mig själv för att jag låg i och gjorde det. Sökte jobb efter jobb, och nu har jag fått ett tim vikariat på en skola/fritids här i min hemstad. Jag har jobbat där i ungefär en månad nu tror jag? eller omd et är lite mer eller mindre?, skönt känns det iallafall. Att ha rutiner är det bästa, och sen att jag tjänar mina egna pengar igen. Jag har även öppnat ett sparkonto där jag lägger undan pengar till min nästa Tanzania resa varje månad, vilket känns underbart.
Det känns som att jag är på god väg emot något.
En sak jag inte kan dölja, är min saknad efter Afrika, min saknad efter Tanzania, min saknad efter Moshi, min saknad efter mina familjer där nere. Visst jag mailar, pratar på Facebook/skype, sms osv, men man kan inte låta bli att hela tiden tänka på dem. Och sen alla barnen, det är ju skillnad med dom. Man vet inte om det var sista gången man fick krama dom? sista gången man fick se dom? sånna saker känns tufft och jobbigt.
Dock gav vi ju dom alla varsitt kort där vi på baksidan skrev våra mail adresser och att de gärna skulle höra av sig i framtiden, vilket jag självklart hoppas att några av dem gör. det hade varit så häftigt.
Jag saknar också miljön, och området Soweto där vi bodde. Jag saknar lukten av brända soppor, och allt damm. Kanske låter jätte knäppt, men jag saknar faktist det. Jag saknar den röda och bruna jorden, och jag saknar allla mysiga små butiker. All vacker musik, och alla små pubar med Reggae,
Jag saknar vår favoritbar koolbar, och klubben La liga dit vi brukade åka och dansa. Ja listan kan göras lång, men jag tänker inte sitta och deppa ner mig för mycket, för jag har ärt mig hur dyrbar tid är i Tanzania, och jag tänker försöka leva lungt och avslappnat här i Sverige, och se framot eftersom jag vet att det här ej var sista gången jag satte min fot på Tanzanias mark.
Det känns som att det är mycket som snurrar runt i mitt huvud nu, och attd et är så mycket jag fill nå nerskrivet, men känner att det jag nu skrivit får räcka för en tid framöver. Då och då kommer nog mycket speciella tankar kring min resa dyka upp i huvudet, och då kommer jag att sätta mig och skriva här, men fram tills dess får ni vänta och se vilka roliga bilder jag lägger upp nu i de gamla inläggen som saknar bilder. Får se om jag börjar med det redan ikväll, eller om jag väljer att ligga och dega framför tv:n istället, med tanke på att det kommer att ta tid, och jag kommer förmodligen jobba imorgon.
Men förutom bilderna så tänkte jag faktist göra ett eget litet inlägg till alla barnen på Shining star, så ni får e n chans att få se precis varenda en av dem :) sen skriva ett litet stycke om var och en:), bra ide va? eller vad tycker nI? kommentera mer än gärna. Inlägget om barnen dyker som sagt upp i veckan och likaså lite bilder här nu vart efter, ni får skrolla er bakåt i tiden utav min resa.
Sen så vill jag försöka lägga ut lite filmer också, men tyvärr har ljudet hamnat före i alla filmer :S vilket är lite tråkigt, verkar inte gå och fixa heller, men någon film framöver kan jag nog lova er:)
Har ju så så många underbara, men de blir verkligen inte lika kul när ljudet liksom ligger ett snäpp före, och jag som krigade sådant me mitt filmande hahaha (Malin vet;).
Här kommer lite vackra bilder jag googlade fram :)
BLESS<3
Jag lovade ännu en uppdatering, så nu får ni den:).
Ja....vad ska man säga och vart ska man börja? Jag har sagt det många gånger förut, och jag säger det nu igen, jag skulle kunna skriva en hel bok, tom kanske tusen böcker, om allt jag fick uppleva, under mina 3 månader som volontär.
En volontärresa är väldigt speciell. Jag minns hur jag läste igenom mitt material jag fick utav volontärresor innan jag åkte. Det stod en massa om olika faser man skulle gå igenom,k vanliga kulturkrockar osv.
Jag ska erkänna en liten klishe, men ingenting blev som jag hade tänkt mig. Man målar ofta upp precis hur resan ska bli, iallafall är jag bra på att göra sånt, gör inte det. Resan blir ändå alltid TUSEN gånger bättre. Man ska inte måla upp för mycket bilder hit och dit, det fick jag framförallt lära mig i Afrika, HAKUNA MATATA, betyder inga bekymmer. Många av er känner säkert igen de två orden ifrån Lejonkungen?, det är nämligen swahili, (språket man talar i Tanzania, Kenya och lite i resten utav öst afrika), men det är inte bara ord, utan mer utav en livsstil i Afrika. Man tar det lungt, tar dagen som det kommer, man lever dag för dag och det är no stress. Ni som har varit i tex Tanzania eller i något annat afrikanskt land vet vad jag menar. Attityden till livet är
SÅ ANNORLUNDA där. För mig med en väldigt stressad personlighet, och som alltid levt tillsammans med stressade personer vad det väldigt skönt och precis vad jag behövde. Så mycket tid som jag bara ägnade till att gå promenader och se mig omkring, så mycket tid jag ägnade mig åt två utav mina största intressen:Läsa och skriva, så mycket tid jag spenderade med att bara njuta, men mest utav allt, så mycket tid jag spenderade på att SKRATTA!
Jag vet inte hur många gånger jag skrattade så jag nästan grät, både hemma med vår underbara familj, och på jobbet med Sarah och Melkie och alla våra underbara barn. Eller bara när man tex gick över till Sia och handlade lite tvättmedel eller läsk.
Varje morgon jag och Malin promenerade till jobbet och hon ropade:
- Jambo rafiki
till oss. Alla grannbarnen som kom springande emot oss så fort de fick chansen.
Jag kände mig så glad, så lycklig och så levande, men framför allt kände jag mig BEHÖVD, det var så skönt att slippa all materiell stress som råder i Europa. All onödig utseendefixering, lyx , falska människor, ja you name it. Istället kändes det som att man varje dag gjorde nytta, och att man varje dag inte bara gav och gav som man ofta gör här hemma. Folk kör över en hit och dit. I afrika ger man, sen får man så mycket mer tillbaka. Alla hjälps åt, och de spelar ingen roll hur lite du har. Det gör mig tårögd att tänka på hur annorlunda mitt liv här hemma är, till skillnad ifrån livet jag levde i Moshi.
När jag precis kom hem hade jag en viss tendens att jämföra precis ALLT me Tanzania, vilket jag gör på sätt och vis nu också, men när jag kom hem var jag ofta ledsen, och kunde bara tänka på alla barnen där. Jämförde priser och tänlte för mig själv när jag handlade tex min största last som cola, att oj colan va så mycket billigare där, och typ den här colan kunde räckt till si och så.
Samma sak på mellandagsrean när jag fynda några koftor, då tänkte jag, att varför köper jag egentligen dom här, och så skämdes jag för att jag insåg att jag är mer västerländskt skadad än vad jag trodde. Men efter ett atg så har jag ju sakta men säkert återgått till mitt gamla liv, och NU har jag insett......att jag faktist INTE lever likadant, thank god!
För det första så sponsrar jag och malin Armstrongs skolgång, vilket är de största någon gjort för honom och hans familj, och han kommer att vara så tacksam i framtiden när han inser hur¨mycket det betydit för honom och hans familj.
Jag har gjort någonting många i min ålder aldrig skulle våga, faktist. visst många åker iväg och pluggar, eller luffar i Thailand och ligger på stränder och solar, eller drar iväg på ett au pair år (inget fel med det ), men det är inte många som tar modet till sig att ställa sig själv frågan? Vågar jag föändra mitt liv? åtminstonde försöka? vågar jag hjälpa de som verkligen behöver hjälp? vågar jag åka till ett U land utan speciellt mycket att förvänta mig? Ja det är mycket jag faktist är riktigt stolt över. Jag har växt något så otroligt, och jag har nu fler mål i livet. Ett utav dom målen är såklart att åka tillbaka, och det blir förmodligen redan i år. Till November eller December. Jag vill gärna då volontärarbeta igen, men tänker då sköta allting själv väl på plats, nu när jag har många kontakter och en familj att bo hos.
Allt här i livet handlar om kontakter, så alla ni som funderar på att åka iväg och resa, vad det än är ni vill göra , TVEKA INTE!
Det jag skriver kanske mest känns som upprepningar eller svammel, men det är liksom svårt att skriva det på ett speciellt sätt. Det känns bättre att bara go with the flow, bara låta fingrarna flyga fram fritt över tangenterna.
Men det jag verkligen kan säga är att jag kom tillbaka till verkligheten här i Sverige fort. Jag var sjuk, och rätt som det var så var det jul, och alla var stressade, men jag levde i min lilla hakuna matata värld och försökte lugna ner mina nära och kära. Men efter ett tag insåg jag att de inte var någon mening, för de har inte vart i afrika och upplevt det jag upplevt. Tråkigt men sant, så efter ett tag kom man ju själv såklart tillbaka till sin verklighet här hemma. Bland annat därför mina utlovade uppdateringar här i bloggen blev försenade.
Och inte bara de, jag var tvungen att söka jobb på direkten, jag var trött på att gå runt arbetslös och känna mig som en loser hemma i Eskilstuna, och jag verkligen atckar mig själv för att jag låg i och gjorde det. Sökte jobb efter jobb, och nu har jag fått ett tim vikariat på en skola/fritids här i min hemstad. Jag har jobbat där i ungefär en månad nu tror jag? eller omd et är lite mer eller mindre?, skönt känns det iallafall. Att ha rutiner är det bästa, och sen att jag tjänar mina egna pengar igen. Jag har även öppnat ett sparkonto där jag lägger undan pengar till min nästa Tanzania resa varje månad, vilket känns underbart.
Det känns som att jag är på god väg emot något.
En sak jag inte kan dölja, är min saknad efter Afrika, min saknad efter Tanzania, min saknad efter Moshi, min saknad efter mina familjer där nere. Visst jag mailar, pratar på Facebook/skype, sms osv, men man kan inte låta bli att hela tiden tänka på dem. Och sen alla barnen, det är ju skillnad med dom. Man vet inte om det var sista gången man fick krama dom? sista gången man fick se dom? sånna saker känns tufft och jobbigt.
Dock gav vi ju dom alla varsitt kort där vi på baksidan skrev våra mail adresser och att de gärna skulle höra av sig i framtiden, vilket jag självklart hoppas att några av dem gör. det hade varit så häftigt.
Jag saknar också miljön, och området Soweto där vi bodde. Jag saknar lukten av brända soppor, och allt damm. Kanske låter jätte knäppt, men jag saknar faktist det. Jag saknar den röda och bruna jorden, och jag saknar allla mysiga små butiker. All vacker musik, och alla små pubar med Reggae,
Jag saknar vår favoritbar koolbar, och klubben La liga dit vi brukade åka och dansa. Ja listan kan göras lång, men jag tänker inte sitta och deppa ner mig för mycket, för jag har ärt mig hur dyrbar tid är i Tanzania, och jag tänker försöka leva lungt och avslappnat här i Sverige, och se framot eftersom jag vet att det här ej var sista gången jag satte min fot på Tanzanias mark.
Det känns som att det är mycket som snurrar runt i mitt huvud nu, och attd et är så mycket jag fill nå nerskrivet, men känner att det jag nu skrivit får räcka för en tid framöver. Då och då kommer nog mycket speciella tankar kring min resa dyka upp i huvudet, och då kommer jag att sätta mig och skriva här, men fram tills dess får ni vänta och se vilka roliga bilder jag lägger upp nu i de gamla inläggen som saknar bilder. Får se om jag börjar med det redan ikväll, eller om jag väljer att ligga och dega framför tv:n istället, med tanke på att det kommer att ta tid, och jag kommer förmodligen jobba imorgon.
Men förutom bilderna så tänkte jag faktist göra ett eget litet inlägg till alla barnen på Shining star, så ni får e n chans att få se precis varenda en av dem :) sen skriva ett litet stycke om var och en:), bra ide va? eller vad tycker nI? kommentera mer än gärna. Inlägget om barnen dyker som sagt upp i veckan och likaså lite bilder här nu vart efter, ni får skrolla er bakåt i tiden utav min resa.
Sen så vill jag försöka lägga ut lite filmer också, men tyvärr har ljudet hamnat före i alla filmer :S vilket är lite tråkigt, verkar inte gå och fixa heller, men någon film framöver kan jag nog lova er:)
Har ju så så många underbara, men de blir verkligen inte lika kul när ljudet liksom ligger ett snäpp före, och jag som krigade sådant me mitt filmande hahaha (Malin vet;).
Här kommer lite vackra bilder jag googlade fram :)
BLESS<3
Bättre sent än aldrig......FÖRLÅT!
Hej alla kära läsare:)
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja?, det känns svårt, och faktist lite jobbigt.
Idag är det den 27 Februari 2011, mer än 2 månader sedan jag kom hem ifrån Tanzania, mitt älskade Tanzania.
Jag har länge länge utlovat en uppdatering, som tyvärr ej blivit av... varför? jag vet faktist inte? helt ärligt.
Jag tror det har kännts lite jobbigt, jobbigt att behöva inse att man är hemma nu, i den kalla vinter vardagen.
Man inser själv inte, hur fort man faktist kommer tillbaka till den "svenska verkligheten". Men samtidigt så känns det ibland inte som man landat helt heller?, det är en riktig konstig känsla.
När jag kom hem så befann jag mig lite i ett så kallat chock tillstånd, och som ni vet så var jag ju med om en
HEL DEL under min "så kallade hemresa".
Förutom att mitt flyg, och resten utav alla flyg på Schipols flygplats i Amsterdam blev inställda den 17:e December, så blev jag SJUK!
Med tanke på hur länge jag kan förklara och babbla om saker så ska jag försöka fatta mig kort.
Under allt flygkaos som rådde , så började jag känna mig frusen. alldeles slut och vimsig. Jag ahde stått i köer efter köer, vissa 3 timmar och vissa 5 timmar. Ombokningsköerna va flera kilometer långa, och människa efter människa gav upp och gick ur kön, till slut även jag likaså. Vissa hade tålamod och stannade kvar. Jag blev hänvisad till en annan kö där jag skulle få chans till att få stanna på hotell över en natt eller två. Det var nämligen så att jag var tvungen att förbereda mig på att kanske inte få komma hem förrän den 20:e December istället för den 17:e. Självklart var man förbannad, orolig och mest av allt ledsen. Jag var ju liksom inställd på att få komma hem och bara få koppla av efter den långa flygresan ifrån Dar es salaam, men tji fick jag.
Och mitt under all denna kaos, blev jag alltså sjuk. Under den första natten som jag spenderade i en fåtölj på flygplatsen så kände jag mig frusen, antar att det var en liten väder chock, även om jag befann mig inomhus på en varm flygplats, dessutom satte ju stressen igång kroppen rejält. Hursomhelst så frös jag så mycket så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade länge under dagen varit nära till tårar, och klockan sex på morgonen efter ingen som helst sömn alls så valde jag att ställa mig i den två timmar långa service kön, som jag tillslut fick gå ur, för att kunna springa till toalletten för att kräkas. Efter det hade jag fått nog, kön var nu lite mindre så jag fick räkna åtminstonde med en timma (är chockad idag att MITT tålamod klarade av detta), när jag var framme så rann allt ut, tårarna spruta och jag sa som det var att jag hade rest hela vägen ifrån Afrika, att jag kände mig sjuk och svag och att jag inte någon laddare till min telefon osv osv. Tyvärr var ju inte servicen på topp, men vem kan anklaga kvinnan för det med tanke på kaoset som rådde, visserligen jag där på plats haha, men idag kan jag ju vara lugn. Hon hänvisade mig till sjukstugan de hade där på flygplatsen, och för er som inte vet så är Schipol en av världens största flygplatser, och därinne kör de omkring små typ taxi bilar som man kallar för caddies, som är till för att hjälpa vilsna personer som jag själv;)
Insvept i 3 filtar tog han mig till sjukstugan där jag fick genomgå en läkarundersökning. Det visade sig att jag hade 40 graders feber. Läkaren som undersökte mig var orolig för att det kunde vara Malaria, och ville inte ta några risker. Han skickade mig därför omedelbart till ett sjukhus.....i Amsterdam!
Jag kan inte förklara min rädsla när de förklara för mig hur allvarligt det var, men samtidigt var jag så slut, så det fanns ingen tid för att protestera. Jag ahde aldrig legat på sjukhus tidigare i hela mitt liv, så nervös var jag.
Jag kan ju säga att man kände sig lite utav en kändis med riktig VIP treatment. Läkarna på flygplatsen ringde efter en taxi, som kom väldigt fort. Taxi chauffören hade med sig en rullstol som han skjussade mig ut på, igenom hela flygplatsen och igenom all denna kaos bland hundratals människor från världen över, som var upprörda över sina inställda flyg. Och där gled jag ut hehe.
Taxin körde mig till sjukhuset där jag fick hjälp nästan direkt. De tog en massa massa prover, och som vanligt blev de jätte svårt för dem att hitta en ven i mitt armveck, så de fick hålla på jag vet inte hur länge, de spände åt och de bad mig trycka och hit och dit, men inget hjälpte, till slut körde de in nålen i min handled istället och jag säger bara AJ!!! Jag som är så spruträdd också. Minns inte så mycket mer förutom att jag grät och sa:
- Please let this nightmare be over, please no more, please it hurts, hahaha herregud, men såhär i efterhand så måste jag få skratta lite åt det.
Lite senare blev jag väckt av ännu en typ labb läkare som skulle ta blodprover ifrn mitt finger, som hon sedan smeta ut på glasbrickor, hon gick sedan iväg och sa att om en halvtimma skulle de ha svaren ifall jag hade malaria eller inte, hon passade också på med att skrämma upp mig genom att säga att om det skulle vara malaria, så skulle jag kunna få ligga på sjukhus upp till 2 veckor, vilket skulle betyda att jag ahde missat jul och nyår hemma i Sverige, som tur var visade testerna något annat.
Jag hade inte Malaria, utan bara någon sorts influensa bakterie som var lite starkare och kunde därmed åk tillbaka till flygplatsen för att kriga bland allt folk om en ny flygbiljett hem.
Jag hade själv dock för länge sedan insett att jag inte skulle orkat de, så jag bad snällt läkarna på flyplasten att göra allt de kunde, och tillslut löste de allting åt mig, de ombokade mig på ett flyg som skulle gå klockan 20.00 på kvällen, och det eda jag kunde göra var att gråta och pusta ut.
Resten av dagen fick jag spendera med en skön Caddie snubbe som körde runt mig på rullstol där jag satt insvept i alla filtar hahaha. Han var tom sjysst och gav mig en check så jag kunde handla på Mc donalds, fick dok i mig nästan ingenting av maten, men ändå en fin gest.
Han körde mig sedan till min gate där det låg kvar några av de 200 tältsängarna schipols personal hade ställt ut dagen innan, som jag hade oturen att ejdå få sova i. Men nu så, han bäddade ner mig i en tältsång med sovsäcken som fanns plus de filtarna jag ahde plus två till. Där låg jag sedan och sov, fram tills att jag hör en flygröst säga att vi bytit gate!!!!!!!!!! NOOOOOO var min enda tanke, det var långt till den gaten, och han som skulel köra mig på rullstolen skulel ju komma om ett byte skedde, men jag orkade inte vänta på honom, så jag tog mig försiktigt till den nya gaten, där jag satt bland massa trötta och glada svenskar som äntligen skulle få komma hem, de kollade på mig som om jag vore döende, jag förstår dom, jag lär ju inet sett så uppåt ut. Och när det var dags att boarda så kom han där springandes, rullstolsmannen, som hade letat efter mig som en tok hehe, han pratade med flygvärdinnorna, och han fick rulla på mig först, först utav alla, haha så himla pinsamt.
Istället för att sitta upp efter att lysena hade släckts väl uppe i luften , så valde jag att ligga ner. Flygvärdinnorna var jätte snälla och kom och tittade till mig då och då.
Väl framme på Arlanda stod de en kvinna med rullstol och väntade på mig, vid det här laget tyckte jag det avr pinsamt och ville bara se min pappas ansikte och få komma HEM!
Men hon körde mig först till väskorna, där såklart inte mina väskor fanns med på rullbandet eftersom det hade blivit kaos med allas bagage efter all kaos nere i Amterdam. Vi skulle då anmäla de i kassan där man anmäler borttappat bagage, och då när jag ger dem siffrorna på mitt bagage visare de sig att mina väskor redan finns där, de hade då kommit med de tidigare flyget. Sånt får absolut inte hända, bagaget får aldrig lämna en flygplats innan människan, men vid de laget brydde jag mig inte ett skit, utan jag var överlycklig över att mina saker fanns där.
Hon rullade ut mig till ankomsthallen och där stod pappa hahaha, ja vad mer kan man säga än att det var en DRAMATISK hemresa. Inte bara hela volontär resan i sig fick mig att växa som människa utan även hemresan som var sitt eget lilla äventyr. Många hade nog inte pallat med trycket därborta vill jag lova.
En sak jag också LOVADE;) var att detta inlägg skulle bli kort, eller aa att berättelsen om min hemresa skulle bli kort.....ja ni ser ju hur det gick med det;), men men nu vet ni. Och istället för att göra detta inlägg längre så tänkte jag nu direkt efter skriva ett till inlägg som enbart ska handla om mina känslor efter resan, hur jag landat osv osv:)
Tänkte dock nu passa på att dela med mig lite utav några roliga bilder;) :
En lite halv sliten Caitlin som fortfarande tror att hon ska få komma hem till Sverige under rätt tidsram!
En lite mindre glad mig mitt i natten som har svårt att sova med sin 40 graders feber hahahaha, va ju tvungen att verkligen förmedla känslan!
Min sovplats för natten!
Schipols flygplats!
Kom hem till mamma ute i Sundbyholm ca. klockan två på natten om ajg inte minns fel? Gick direkt och la mig, och morgonen därpå möttes jag utav detta VÄDER! Lite skillnad mot vad den 35 graders värme jag ahde haft i Zanzibar och Dar es salaam mina sista två veckor i Tanzania.
Febern hade här sänkts till 39,4 !
Jul hos mormor och morfar ute i Hällby:) Skönt att man slapp spendera den på ett sjukhus i Amsterdam!
Emma och jag ute på Harrys några dagar efter min hemkomst :)
Jag på Nyårsafton innan alla festligheter ägde rum!
Tack för mig :) haha!
Sådärja, nu fick ni se lite vinter bilder också, och inte bara bilder ifrån mardröms flygplatsen.
Och förutom inlägget jag nu eller ikväll tänker skriva, det jag nu utlovade om känslorna om att komma hem landa, verkligheten osv, så har jag ju också lovat att i efterhand lägga in alla safari bilder, bilderna ifrån paradiset zanzibar och barnens avslutning, och ja alla händelser som skedde efter tråkigheterna jag och malin råkade utför med våra usb:n. För er som ej tidigare läst så bloggade vi ju ifrån ett internet cafe under vår tid som volontärer i Moshi, och våra usb:n blev utsatta för virus , så alla våra bilder låste sig lagom till safarin. Och amn kan ju inte åka på en safari i afrika utan att ta bilder, speciellt inte när de gäller nationalparker som Serengeti och Ngorongoro. Vi fick helt enkelt köpa nya usb:n och nya minneskort.
Så därför kommer jag att behöva lägga upp mååånga måånga bilder, ska försöka lägga upp lite ikväll, men annars blir de nu i veckan, ni får helt enkelt hålla utkik:)
BLESS<3
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja?, det känns svårt, och faktist lite jobbigt.
Idag är det den 27 Februari 2011, mer än 2 månader sedan jag kom hem ifrån Tanzania, mitt älskade Tanzania.
Jag har länge länge utlovat en uppdatering, som tyvärr ej blivit av... varför? jag vet faktist inte? helt ärligt.
Jag tror det har kännts lite jobbigt, jobbigt att behöva inse att man är hemma nu, i den kalla vinter vardagen.
Man inser själv inte, hur fort man faktist kommer tillbaka till den "svenska verkligheten". Men samtidigt så känns det ibland inte som man landat helt heller?, det är en riktig konstig känsla.
När jag kom hem så befann jag mig lite i ett så kallat chock tillstånd, och som ni vet så var jag ju med om en
HEL DEL under min "så kallade hemresa".
Förutom att mitt flyg, och resten utav alla flyg på Schipols flygplats i Amsterdam blev inställda den 17:e December, så blev jag SJUK!
Med tanke på hur länge jag kan förklara och babbla om saker så ska jag försöka fatta mig kort.
Under allt flygkaos som rådde , så började jag känna mig frusen. alldeles slut och vimsig. Jag ahde stått i köer efter köer, vissa 3 timmar och vissa 5 timmar. Ombokningsköerna va flera kilometer långa, och människa efter människa gav upp och gick ur kön, till slut även jag likaså. Vissa hade tålamod och stannade kvar. Jag blev hänvisad till en annan kö där jag skulle få chans till att få stanna på hotell över en natt eller två. Det var nämligen så att jag var tvungen att förbereda mig på att kanske inte få komma hem förrän den 20:e December istället för den 17:e. Självklart var man förbannad, orolig och mest av allt ledsen. Jag var ju liksom inställd på att få komma hem och bara få koppla av efter den långa flygresan ifrån Dar es salaam, men tji fick jag.
Och mitt under all denna kaos, blev jag alltså sjuk. Under den första natten som jag spenderade i en fåtölj på flygplatsen så kände jag mig frusen, antar att det var en liten väder chock, även om jag befann mig inomhus på en varm flygplats, dessutom satte ju stressen igång kroppen rejält. Hursomhelst så frös jag så mycket så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade länge under dagen varit nära till tårar, och klockan sex på morgonen efter ingen som helst sömn alls så valde jag att ställa mig i den två timmar långa service kön, som jag tillslut fick gå ur, för att kunna springa till toalletten för att kräkas. Efter det hade jag fått nog, kön var nu lite mindre så jag fick räkna åtminstonde med en timma (är chockad idag att MITT tålamod klarade av detta), när jag var framme så rann allt ut, tårarna spruta och jag sa som det var att jag hade rest hela vägen ifrån Afrika, att jag kände mig sjuk och svag och att jag inte någon laddare till min telefon osv osv. Tyvärr var ju inte servicen på topp, men vem kan anklaga kvinnan för det med tanke på kaoset som rådde, visserligen jag där på plats haha, men idag kan jag ju vara lugn. Hon hänvisade mig till sjukstugan de hade där på flygplatsen, och för er som inte vet så är Schipol en av världens största flygplatser, och därinne kör de omkring små typ taxi bilar som man kallar för caddies, som är till för att hjälpa vilsna personer som jag själv;)
Insvept i 3 filtar tog han mig till sjukstugan där jag fick genomgå en läkarundersökning. Det visade sig att jag hade 40 graders feber. Läkaren som undersökte mig var orolig för att det kunde vara Malaria, och ville inte ta några risker. Han skickade mig därför omedelbart till ett sjukhus.....i Amsterdam!
Jag kan inte förklara min rädsla när de förklara för mig hur allvarligt det var, men samtidigt var jag så slut, så det fanns ingen tid för att protestera. Jag ahde aldrig legat på sjukhus tidigare i hela mitt liv, så nervös var jag.
Jag kan ju säga att man kände sig lite utav en kändis med riktig VIP treatment. Läkarna på flygplatsen ringde efter en taxi, som kom väldigt fort. Taxi chauffören hade med sig en rullstol som han skjussade mig ut på, igenom hela flygplatsen och igenom all denna kaos bland hundratals människor från världen över, som var upprörda över sina inställda flyg. Och där gled jag ut hehe.
Taxin körde mig till sjukhuset där jag fick hjälp nästan direkt. De tog en massa massa prover, och som vanligt blev de jätte svårt för dem att hitta en ven i mitt armveck, så de fick hålla på jag vet inte hur länge, de spände åt och de bad mig trycka och hit och dit, men inget hjälpte, till slut körde de in nålen i min handled istället och jag säger bara AJ!!! Jag som är så spruträdd också. Minns inte så mycket mer förutom att jag grät och sa:
- Please let this nightmare be over, please no more, please it hurts, hahaha herregud, men såhär i efterhand så måste jag få skratta lite åt det.
Lite senare blev jag väckt av ännu en typ labb läkare som skulle ta blodprover ifrn mitt finger, som hon sedan smeta ut på glasbrickor, hon gick sedan iväg och sa att om en halvtimma skulle de ha svaren ifall jag hade malaria eller inte, hon passade också på med att skrämma upp mig genom att säga att om det skulle vara malaria, så skulle jag kunna få ligga på sjukhus upp till 2 veckor, vilket skulle betyda att jag ahde missat jul och nyår hemma i Sverige, som tur var visade testerna något annat.
Jag hade inte Malaria, utan bara någon sorts influensa bakterie som var lite starkare och kunde därmed åk tillbaka till flygplatsen för att kriga bland allt folk om en ny flygbiljett hem.
Jag hade själv dock för länge sedan insett att jag inte skulle orkat de, så jag bad snällt läkarna på flyplasten att göra allt de kunde, och tillslut löste de allting åt mig, de ombokade mig på ett flyg som skulle gå klockan 20.00 på kvällen, och det eda jag kunde göra var att gråta och pusta ut.
Resten av dagen fick jag spendera med en skön Caddie snubbe som körde runt mig på rullstol där jag satt insvept i alla filtar hahaha. Han var tom sjysst och gav mig en check så jag kunde handla på Mc donalds, fick dok i mig nästan ingenting av maten, men ändå en fin gest.
Han körde mig sedan till min gate där det låg kvar några av de 200 tältsängarna schipols personal hade ställt ut dagen innan, som jag hade oturen att ejdå få sova i. Men nu så, han bäddade ner mig i en tältsång med sovsäcken som fanns plus de filtarna jag ahde plus två till. Där låg jag sedan och sov, fram tills att jag hör en flygröst säga att vi bytit gate!!!!!!!!!! NOOOOOO var min enda tanke, det var långt till den gaten, och han som skulel köra mig på rullstolen skulel ju komma om ett byte skedde, men jag orkade inte vänta på honom, så jag tog mig försiktigt till den nya gaten, där jag satt bland massa trötta och glada svenskar som äntligen skulle få komma hem, de kollade på mig som om jag vore döende, jag förstår dom, jag lär ju inet sett så uppåt ut. Och när det var dags att boarda så kom han där springandes, rullstolsmannen, som hade letat efter mig som en tok hehe, han pratade med flygvärdinnorna, och han fick rulla på mig först, först utav alla, haha så himla pinsamt.
Istället för att sitta upp efter att lysena hade släckts väl uppe i luften , så valde jag att ligga ner. Flygvärdinnorna var jätte snälla och kom och tittade till mig då och då.
Väl framme på Arlanda stod de en kvinna med rullstol och väntade på mig, vid det här laget tyckte jag det avr pinsamt och ville bara se min pappas ansikte och få komma HEM!
Men hon körde mig först till väskorna, där såklart inte mina väskor fanns med på rullbandet eftersom det hade blivit kaos med allas bagage efter all kaos nere i Amterdam. Vi skulle då anmäla de i kassan där man anmäler borttappat bagage, och då när jag ger dem siffrorna på mitt bagage visare de sig att mina väskor redan finns där, de hade då kommit med de tidigare flyget. Sånt får absolut inte hända, bagaget får aldrig lämna en flygplats innan människan, men vid de laget brydde jag mig inte ett skit, utan jag var överlycklig över att mina saker fanns där.
Hon rullade ut mig till ankomsthallen och där stod pappa hahaha, ja vad mer kan man säga än att det var en DRAMATISK hemresa. Inte bara hela volontär resan i sig fick mig att växa som människa utan även hemresan som var sitt eget lilla äventyr. Många hade nog inte pallat med trycket därborta vill jag lova.
En sak jag också LOVADE;) var att detta inlägg skulle bli kort, eller aa att berättelsen om min hemresa skulle bli kort.....ja ni ser ju hur det gick med det;), men men nu vet ni. Och istället för att göra detta inlägg längre så tänkte jag nu direkt efter skriva ett till inlägg som enbart ska handla om mina känslor efter resan, hur jag landat osv osv:)
Tänkte dock nu passa på att dela med mig lite utav några roliga bilder;) :
En lite halv sliten Caitlin som fortfarande tror att hon ska få komma hem till Sverige under rätt tidsram!
En lite mindre glad mig mitt i natten som har svårt att sova med sin 40 graders feber hahahaha, va ju tvungen att verkligen förmedla känslan!
Min sovplats för natten!
Schipols flygplats!
Kom hem till mamma ute i Sundbyholm ca. klockan två på natten om ajg inte minns fel? Gick direkt och la mig, och morgonen därpå möttes jag utav detta VÄDER! Lite skillnad mot vad den 35 graders värme jag ahde haft i Zanzibar och Dar es salaam mina sista två veckor i Tanzania.
Febern hade här sänkts till 39,4 !
Jul hos mormor och morfar ute i Hällby:) Skönt att man slapp spendera den på ett sjukhus i Amsterdam!
Emma och jag ute på Harrys några dagar efter min hemkomst :)
Jag på Nyårsafton innan alla festligheter ägde rum!
Tack för mig :) haha!
Sådärja, nu fick ni se lite vinter bilder också, och inte bara bilder ifrån mardröms flygplatsen.
Och förutom inlägget jag nu eller ikväll tänker skriva, det jag nu utlovade om känslorna om att komma hem landa, verkligheten osv, så har jag ju också lovat att i efterhand lägga in alla safari bilder, bilderna ifrån paradiset zanzibar och barnens avslutning, och ja alla händelser som skedde efter tråkigheterna jag och malin råkade utför med våra usb:n. För er som ej tidigare läst så bloggade vi ju ifrån ett internet cafe under vår tid som volontärer i Moshi, och våra usb:n blev utsatta för virus , så alla våra bilder låste sig lagom till safarin. Och amn kan ju inte åka på en safari i afrika utan att ta bilder, speciellt inte när de gäller nationalparker som Serengeti och Ngorongoro. Vi fick helt enkelt köpa nya usb:n och nya minneskort.
Så därför kommer jag att behöva lägga upp mååånga måånga bilder, ska försöka lägga upp lite ikväll, men annars blir de nu i veckan, ni får helt enkelt hålla utkik:)
BLESS<3
